Att bli Mamma
Många frågar mig hur det känns att bli Mamma, och alltid svarar man bara att det känns bra.
Men tycker inte riktigt det går att svara på den frågan.
Att jag blev gravid var planerat, så det var ju inte meningen att man skulle bli chockad när testet visade ett plus.
Men det blev jag. Hade av någon anledning fått för mig att jag inte kunde bli gravid, men som tur var hade jag fel!
Först blev jag bara chockad, fattade ingenting. Trodde inte jag var gravid, tog bara ett test för säkerhetsskull för jag skulle dricka alkohol och min mens var lite sen. Och det blev ingen alkohol!
Henrik var inte ens hemma, fick ringa och berätta på telefon. Han blev nog mer chockad än jag.
Sedan gick man flera dagar i ett lyckorus, tänk att det växte en liten varelse i min mage. Lyckan spreds snabbt till oro, vars man än läste så stod det om missfall. Kanske inte just det man vill höra när man precis fått veta att man ska få en liten bebis. Kan väl säga att jag blev nojig, var orolig precis hela tiden. Och inte blev det bättre när man i V.8 började blöda.
Efter ett för tidigt ultraljud vände allt, vi fick se det lilla livet, ett dunkande hjärta.
Var nog inte fören dess man förstod att det faktiskt bor någon i min mage.
Men oron släppte nog inte fören i V. 18 (man kommer nog alltid vara lite orolig) Då fick vi veta att vi väntade en liten flicka som såg helt frisk och utvecklad ut. Och bebis såg verkligen ut som en bebis.
Är nu i V. 26 men kan nog ändå inte riktigt förstå att det finns ett barn i min mage, vårat barn.
Att bli mamma känns skrämmande, oroligt. Kommer jag klara det? Förstår jag vad jag gett mig in på?
Och är jag redo, troligvis inte, men blir nog det när jag får se min lilla flicka för första gången.
Men en sak är säkert, jag är otroligt lycklig och förväntansfull över att vi ska få våran bebis, och kommer göra allt i min makt för att hon kommer få ett bra och lyckligt liv.
Nu behöver hon bara växa en 10-11 veckor till sen är hon så välkommen att komma ut. Och ingen kommer vara lyckligare än oss.
Du är efterlängtad lilla Emma.
Men tycker inte riktigt det går att svara på den frågan.
Att jag blev gravid var planerat, så det var ju inte meningen att man skulle bli chockad när testet visade ett plus.
Men det blev jag. Hade av någon anledning fått för mig att jag inte kunde bli gravid, men som tur var hade jag fel!
Först blev jag bara chockad, fattade ingenting. Trodde inte jag var gravid, tog bara ett test för säkerhetsskull för jag skulle dricka alkohol och min mens var lite sen. Och det blev ingen alkohol!
Henrik var inte ens hemma, fick ringa och berätta på telefon. Han blev nog mer chockad än jag.
Sedan gick man flera dagar i ett lyckorus, tänk att det växte en liten varelse i min mage. Lyckan spreds snabbt till oro, vars man än läste så stod det om missfall. Kanske inte just det man vill höra när man precis fått veta att man ska få en liten bebis. Kan väl säga att jag blev nojig, var orolig precis hela tiden. Och inte blev det bättre när man i V.8 började blöda.
Efter ett för tidigt ultraljud vände allt, vi fick se det lilla livet, ett dunkande hjärta.
Var nog inte fören dess man förstod att det faktiskt bor någon i min mage.
Men oron släppte nog inte fören i V. 18 (man kommer nog alltid vara lite orolig) Då fick vi veta att vi väntade en liten flicka som såg helt frisk och utvecklad ut. Och bebis såg verkligen ut som en bebis.
Är nu i V. 26 men kan nog ändå inte riktigt förstå att det finns ett barn i min mage, vårat barn.
Att bli mamma känns skrämmande, oroligt. Kommer jag klara det? Förstår jag vad jag gett mig in på?
Och är jag redo, troligvis inte, men blir nog det när jag får se min lilla flicka för första gången.
Men en sak är säkert, jag är otroligt lycklig och förväntansfull över att vi ska få våran bebis, och kommer göra allt i min makt för att hon kommer få ett bra och lyckligt liv.
Nu behöver hon bara växa en 10-11 veckor till sen är hon så välkommen att komma ut. Och ingen kommer vara lyckligare än oss.
Du är efterlängtad lilla Emma.
Kommentarer
Postat av: gillasfoto
Det finns nog ingen i hela världen som är mera redo för en liten bebis än du/ni och tror att ni kommer att klara uppgiften galant :)
Kram
Gilla
Ps. Emma är ett fint namn...blir det nåt mellannamn ?
Trackback
