Sex dagar kvar tills första advent, längtar som bara den.
Vi ska tjuvstarta med att pynta redan på lördag för på söndag blir det julbak med Sandra och barnen.
Har blivit en tradition hos oss, tredje året i rad nu.
Troligtvis kommer Tim med familj också så då blir det alla Emmas kusiner från min sida här.

Henrik skulle fixa klart uttagen vid fönstrena så vi kan hänga upp belysning men det slutade med att jag somnade på soffan och vaknade nyss så han hann inte göra så mycket.
Men Emma fick lite extra pappa mys ist och jag fick lite välbehövd sömn.
Att vara mamma är underbart men skulle inte ha något emot en nanny på nätterna.

På fredag blir Emma en månad, helt sjukt. Det känns som att vi alltid haft henne samtidigt som det känns som vi var på förlossningen igår.
Vars tar tiden vägen? Snart är hon ett år och springer runt här.

Nu blir det matning som vanligt sen hoppas jag hon vill sova, för de vill jag.


Ligger och pratar med pappa

Klockan två på natten vaknade jag av en konstig känsla i magen. Gick upp på toaletten och gick sedan och la mig igen. Några minuter senare kom känslan tillbaka i magen men denna gång gjorde det ont.Visste först inte om det var förvärkar eller riktiga värkar för det gjorde inte så ont som jag tänk. (Den tanken har jag ångrat en del)

De fortsatte så med sju minuters mellanrum och de gjorde bara mer och mer ont. Då började jag förstå att nu är det dags. Sova gick inte så gick upp och la mig i soffan och kollade på Lost.
Vid 04:00 var det bara fyra minuter mellan värkarna, jag som trodde att vi snart skulle behöva åka in gick och duschad och åt en macka.

Vid 04:30 väckte jag Henrik och berättade att det började vara dags. Han klev upp, duschade packade klart och åt.Då började värkarna komma mer sällan och var uppe på 7 minuters mellanrum.Så fortsatte det till klockan 08:00 när jag blev less för det gjorde så jävla ont, kändes verkligen som att min rygg skulle explodera, i magen kändes det inget. Ringde förlossningen som tyckte jag skulle komma in på kontroll.

09:00 kom vi in och då var det fem minuter mellan värkarna och jag var öppen 4 cm. Valde att åka hem för kändes bättre att vara hemma än sitta där i ett rum.
Väl hemma blev värkarna bara värre, började må dåligt. Fick inte i mig någon mat.

Klockan 13:30 var det fortfarande fem minuter mellan värkarna och då gav jag upp och åkte in. På väg till förlossningen blev det tre min mellan värkarna och när jag väl kom in kom värkarna med två minuters mellanrum, hade nästan inte tid att andas.
15:00 hade jag bara öppnat mig fem cm och skulle få komma in i ett förlossningsrum och skulle äntligen få lustgas.
Det var ca 100 meter till det rummet men det var nästan omöjligt att ta sig dit, fick stanna flera gånger för hemska värkar och började spy.

Lustgasen hjälpte inte alls, spydde bara av den. När klockan var 16:00 och jag hade haft regelbundna värkar i 14 timmar gav jag upp och bad om Epidural. Att ta den var hemskt, förutom smärtan och rädslan över sprutan hade jag värkar hela tiden.
Men när den väl började verka var det som att komma till himlen. Visst jag kände av varje värk och det gjorde ont men inte ens i närheten av innan. Nu började jag få lustgasen att funka och det kändes ganska ok. Värkarna slutade inte komma nu, fanns inge stopp.

Ca: 18:00 minns inte riktigt tiden så var jag bara öppen sex cm och de bestämde sig för att spräcka hinnan så vattnet skulle gå och påskynda allt. Fick höra att jag troligtvis skulle bli mamma detta dygn, kanske precis innan tolv om jag hade tur.
18:42 skulle jag ställa mig upp och gå på toaletten då kände jag ett otroligt tryck neråt och jag sa till barnmorskan att jag måste verkligen bajsa nu på en gång. Såg chocken i hennes ansikte och hon bad mig stå still så hon kunde undersöka mig.

Jag var fullt öppen och hon kunde känna huvudet, nu var det dags. Jag fick stå och hålla emot krystvärkarna för hon var tvungen att förbereda allt hon behövde. Fattade verkligen inget, tillslut sa hon att de var bara att krysta när det kändes bra.
Fick panik, inte skulle hon komma redan. Klarade inte ens av att lägga mig ner i sängen men de lyckades få ner mig på sidan, minns inte så mycket efter det. 19:05 var hon ute och fattade fortfarande inte vad som hände.

Förstod aldrig riktigt att hon kom ut, det gick så snabbt. Men helt plötsligt låg hon där på mitt bröst, blodig, skrikig och helt underbar. All smärta försvann, all trötthet och hunger. Allt kändes bara helt perfekt

De var de värsta 17 timmar i mitt liv, men det var värt varje sekund.



När jag precis fått upp hene på bröstet

Våran lilla Emma har blivit sjuk, hennes första förkylning.
Kan inte förstå hur de kan få vara sjuk när de är så här små.

Är så hemskt att se när hon nästan inte kan andas.
Igår var hennes näsa så täppt, försökte allt vi bara kunde.
Tillslut kunde hon inte sova eller äta, och knappt andas alls så tillslut blev det akuten.

Första gången jag bara behövde sitta ca 2 min i vänterummet.
De sög ut allt slem ur näsan, det var inte lite. Vars får det plats?
Sedan fick hon andas in koksalt.

När vi åkte hem kunde hon äntligen äta sen däckade hon och sov fem timmar. Fast sov bara i bilbarnstolen så var där hon sov hela natten.

Idag är det samma visa, lite bättre men fortfarande jätte täppt. Skulle jag kunna skulle jag ta hennes förkylning på en gång.
Önskar verkligen att hon kunde andas genom munnen, hade varit så mycket lättare då.
Det gör ont i mamma-hjärtat.



En trött och sliten liten flicka