Smärta, smärta, smärta. Och det vill inte släppa. Börjar bli galen.
Börjar det snart inte gå över måste jag nog ringa och fråga om det verkligen ska vara så här.
Det viktigtaste är att jag iaf vet att Emma mår toppen där inne.

Henrik tycker så synd om mig och sa så sött "älskling vi måste inte ha fler barn om du inte vill, vill inte se dig ha så här ont igen".
Vi har pratat mycket om fler barn och jag vill ju helst bara ha ett barn, men han vill gärna ha minst två.

Nu ska jag ropa på Henrik så han kan hjälpa mig ställa mig upp (ja så illa är det) och sen fika lite.